Forsiden          Publikasjoner          Om Støttekomiteen          Støtt oss          Kontakt oss          Bli medlem av Støttekomiteen     









Artikkelarkiv 2017
Artikkelarkiv 2016
Artikkelarkiv 2015
Artikkelarkiv 2014
Artikkelarkiv 2013
Artikkelarkiv 2012
Artikkelarkiv 2011
Artikkelarkiv 2010
Artikkelarkiv 2009
Artikkelarkiv 2008
Artikkelarkiv 2007
Artikkelarkiv 2000-2006




Kämpar för folket i öknen
thunberg_510.jpg

Med rättvisa som drivkraft har Lena Thunberg ägnat en stor en av sitt liv åt ett bortglömt folk i västra Afrika. – En del tycker att jag är halvtokig. Men det är ju inte de som avgör, Västsaharafrågan har blivit en del av mitt liv. Göteborgsposten, 5. april 2008.
Publisert: 12.04 - 2008 15:33Printerversjon    
Göteborgsposten,
5 april 2008

Av Anja Sahlberg

Lena Thunberg skrattar och ser allvarlig ut på en gång. Sedan drygt 20 år tillbaka har hon lagt ner en stor del av sin fritid på att sprida information om vad som brukar kallas ”Afrikas sista koloni”, Västsahara, som är under marockansk ockupation sedan 1975. På frågan hur mycket tid hon lagt ned finns inget svar. Hon skrattar igen.

– Mycket, konstaterar hon. Jag tror nog aldrig att jag frågat mig själv ”Vad ska jag göra i dag?”. Det är alltid fullt upp, men man lär sig att organisera sin tid.

Det var när Lena Thunberg jobbade extra för Emmaus Björkå i mitten av 80-talet som hon första gången kom i kontakt med det västsahariska folket. Sitt första besök i flyktinglägren i södra Algeriet beskriver hon som ”en positiv chock”.

– Jag hade aldrig tidigare varit i Afrika eller i ett flyktingläger. Jag blev helimponerad av Front Polisarios organisation och av västsaharierna. Det fanns inget tiggeri, ingen avundsjuka, utan bara självkänsla, vänlighet och generositet. Detta trots att de levde under inhumana förhållanden i en extrem ökenhetta, bortjagade från sitt eget land.

Efter tre dagar i lägren i Sahara blev delegationen inbjuden till den västsahariska ambassaden i Algeriets huvudstad Alger. Det var då hon bestämde sig för sitt livs kall.

– Jag minns att vi satt där runt ett stort matbord. Men ingen var intresserad av maten! Vi hade så mycket att prata om. Jag insåg att jag satt på unik information som få människor i Sverige kände till och jag bestämde att det skulle bli min huvuduppgift att sprida informationen.

Lena Thunberg kom hem från sitt första verkliga möte med västsaharierna full av idéer.

– Vi kom hem dagen före nyår och samlades i min lägenhet för att skriva artiklar. Vi var helt uppfyllda av detta. Vi struntade i att det var nyår.

Hon konstaterar eftertänksamt att det var nog mest slumpen som gjorde att det västsahariska folket fick en sådan färgstark kämpe och förespråkare i Göteborg.

– Ja, det finns ju så mycket orättvisor i världen. Men då var det nästan ingen annan som gjorde något i Sverige för detta bortglömda folk.

I dag, däremot, finns det flera organisationer och ungdomsförbund, förutom Föreningen Västsahara, som arbetar för ett fritt Västsahara. Trots det får den bortglömda konflikten minimalt utrymme i media.

– Västsaharierna har fått betala ett högt pris för att göra det man ska göra – det vill säga hålla tyst och vänta på den folkomröstning om självständighet som de har rätt till.

De har aldrig använt terror, bomber eller kidnappningar för att tvinga fram en lösning, säger Lena Thunberg och fortsätter:

– Medievärlden är en underlig värld. De vill skriva om när det händer  något. Det har varit vapenvila mellan Marocko och Polisario sedan -91, så vad har hänt? De sitter där i öknen och väntar på folkomröstning.

Där medierna inte ser en nyhetsvinkel ser Lena Thunberg ett tålmodigt folk som hon beundrar.

– Jag är så imponerad av dessa människor!

Mychet har förändrats sedan Lena Thunbergs första besök i flyktinglägren 1985 och hennes senaste resa till lägren för några månader sedan.

– Då, på 80-talet, fanns inga toaletter, så det var bara att sätta sig i öknen bland getterna. Nu bor inte folk bara i tält längre, standarden är något bättre.  Men människorna har ändå inte förändrats, de är lika generösa!

Lena Thunberg sitter nedsjunken i en fåtölj i sin lägenhet i centrala Göteborg. Hon är ursprungligen från Skövde, men har bott i stan sedan hon kom hit som student på 60-talet.

På andra sidan soffbordet sitter Rabab Amidane, en västsaharisk student från den ockuperade delen av Västsahara. Hon är inbjuden till Sverige för att sprida kunskap om sitt folks situation. För Lena Thunberg är det självklart att öppna upp sitt hem för den unga studentskan.

– Hon är fantastisk och så modig!

Vid sidan av sitt jobb som SFI-lärare är Lena Thunberg  också redaktör för tidskriften Västsahara. Hon har gått kurser för att lära sig skriva reportage, men bär på en lite hemlig dröm om att utbilda sig till journalist.

– Men det är nog för sent vid min ålder, tror du inte det?

Förutom massor av artiklar, har Lena Thunberg också skrivit en bok om Västsaharakonflikten. Hon drivs av rättvisan, och tror att det kan bli ännu en bok i framtiden.

– Men då ska jag ha tid, säger hon. Jag är mycket tröttare nu.

Hennes engagemang ger henne mycket kontakter, framför allt med unga, och kunskap, inte bara om storpolitik och Västsaharafrågan, utan också om den svenska samhällsstrukturen. Men även om jobbet innebär en hel del intressanta möten, innebär det också frustration.

– Det finns hur mycket som helst som man kan göra. Öppnar man en dörr så ser man tio dörrar till! Det ideella engagemanget för västsahariernas sak tangerar hennes professionella lärarliv, tycker hon.

– Det involverar språk och möten med människor från andra kulturer.  Mitt frivilligarbete har jag stor nytta av i mitt professionella liv som SFI-lärare. Jag brukar säga att det är en korsbefruktning, det gör nytta åt båda håll.

Att omgivningen i bland höjer på ögonen över hennes engagemang tar hon i dag med ro.

– I början kunde jag bli förbannad över att andra inte var lika engagerade som jag, men nu kan jag skratta åt mig  själv – jag kan inte ställa de kraven på andra, att de ska gå upp mitt i natten för att skriva en artikel.

    




NO  NO EN ES FR

Størstedelen av landet Vest-Sahara har vært okkupert av Marokko siden 1975. Siden da har flertallet av befolkningen bodd i flyktningleirer i Algerie. De som ble igjen i hjemlandet utsettes for alvorlige overgrep fra marokkanske okkupasjonsmyndigheter. I over 40 år har de ventet på at deres rett til selvbestemmelse skal innfris.




Registrer deg for vårt nyhetsbrev:




Støttekomiteen for Vest-Sahara, , - :
Bank: Kontonr 9857.05.48999 - Org.nr: 987 378 352 -